I förra veckan blev det en stor diskussion om Moderaternas kommunikation i sociala medier som Facebook och Twitter. Det är viktigt och förhoppningsvis leder det som hänt till att alla förbättrar sitt tonläge.

Den politiska debatten ska fortsätta vara passionerad, tydlig och ibland hård. Politik är på riktigt. Men vi måste visa större respekt för varandra. Och vi behöver kunna ta en kaffe tillsammans efteråt.

En av de största debatterna inför nästa val är regeringsfrågan. Hur ska Sverige regeras när inget block har majoritet? Och vilken roll kommer SD att ha?

Vi åkte till Norge och Danmark för att studera vad som hänt efter att SD:s systerpartier fått makt över människors vardag. Och till Gävle där Alliansen regerar med SD:s aktiva stöd men utan regelrätt samarbete.

Om det vill sig illa står Gävlemodellen också modell för Sveriges nästa regering.

Välkommen till Ledare special om högerpopulisternas intåg.

Asylsökande kan
tvingas få fotboja

Snart börjar Fremskrittspartiet deportera somalierna

OSLO. Nyligen fattade den norska regeringen beslut om att tvångsutvisa 1 600 somalier till deras hemland. Människor som har bott i Norge i flera år, arbetar, går i skolan och fått barn där ska nu fått sitt uppehållstillstånd tillbakadraget.
– Det är en sorglig tid för norsk asylpolitik, säger Rune Berglund Steen på Antirasistisk senter, en stiftelse som arbetar för ett mångkulturellt samhälle i Norge.

I början av november hölls en stor manifestation i Grönland, en stadsdel i Oslo som kan liknas vid Rosengård i Malmö eller Rinkeby i Stockholm. Flera hundra personer protesterade mot den hårdare norska asylpolitiken och beslutet att skicka tillbaka människor till Somalia.
– I en handvändning har man brutit alla löften och kastar ut människor till det krigshärjade Somalia, sa Sondre Nilsen, en av manifestationens arrangörer till tidningen Sveio Bladet.
Den som presenterade den norska regeringens planer var invandringsminister Sylvie Listhaug från Fremskrittspartiet. Till NRK sa hon att regeringen gjort en omvärdering av situationen i Somalia.
Att dra tillbaka uppehållstillstånd är juridiskt möjligt, men har aldrig tidigare gjorts i Norge.
– Jag tror inte något land i Europa gör det, säger Rune Berglund Steen.

Han menar att den norska blåblåa, som den kallas i Norge, högerregeringen har som målsättning att så få invandrare som möjligt ska söka sig till landet.
– Nu kommer andra flyktinggrupper att fråga sig om de står näst på kö efter somalierna, säger Rune Berglund Steen.
– Det tog tid för Fremskrittspartiet att komma igång i regeringsställning. Men det senaste året, efter flyktingkrisen, har de känt ett ökat stöd och gasat på sin reformtakt.

Regeringen har under hösten även föreslagit att vissa nyanlända ska tvingas bära fotboja och att asylsökande ska få matkuponger i stället för pengar i bidrag.
– Man kan inte bli buren på guldstol in i Norge, sa invandringsminister Sylvie Listhaug i höstas till tidningen VG.

Norge har blivit kallt. När vi flyger in över Oslo ligger ett vitt pudertäcke över hela staden och minusgraderna biter i kinderna. Även i politiken blåser det kyliga vindar. Sedan 2013 har Höyre, de norska Moderaterna, suttit i regeringen med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet (Frp). Samarbetet har gått överraskande väl. Statsminister Erna Solberg och Fremskrittspartiets Siv Jensen framställs som en superduo.

Dagens Fremskrittsparti vill bland annat privatisera stora delar av vårdsystemet, sänka skatter för de rikaste och på bilar, bygga mer väg och ta bort trängselskatter.
Partiets invandringskritik har gått från att i huvudsak beskrivas ur ekonomiska hänseenden till att framställas som ett kulturellt hot mot nationen. Och de har fått frågan om invandring till att vara samhällsdebattens mittpunkt.
– Jag är oenig med dem om mycket. De säger att vi invandrare är lata och bara går på bidrag, säger Hibi Adan.
Hon kom från Somalia för tolv år sedan och bor numera i Grönland, Oslo, där hon också jobbar inom vården.
– Det gör ont och är sårande när man sliter och gör så gott man kan i ett främmande land, förklarar hon innan hon hastar vidare hemåt.

I Norge är man noggrann med att markera skillnaden mellan Frp och Sverigedemokraterna.
Men Sverigedemokraternas Mattias Karlsson håller inte med om att partierna är vitt skilda. I en debattartikel i Aftonbladet 2013 skrev han att partierna i grunden är överens om mycket: ”[vi vill] slå vakt om den nationella identiteten och kulturarvet, begränsa invandringen, motverka islamisering (…).”

Fremskrittspartiet bildades som ett skatteliberalt parti i slutet av 1970-talet och kom in i den norska riksdagen, Stortinget, för första gången 1981. Carl I Hagen byggde upp partiet och var partiledare fram till 2006 då han efterträddes av Siv Jensen. Efter mer än 30 år i opposition tog de i valet 2013 för första gången steget in i regeringen tillsammans med de norska moderaterna, Höyre.
I en bok som kom ut i höstas skriver Gunnar Ringheim, till vardags politikreporter på dagstidningen Dagbladet, om Frp:s resa från att ha varit landets mest utskällda parti till att komma in i värmen i regeringen.
– De har jobbat hårt politiskt, men den personliga kemin mellan partiledarna är också viktig.
– Högerpartierna såg också på valsiffrorna att de ständigt skulle få sitta i opposition om de inte allierade sig med Fremskrittspartiet. Därför tog de in dem i värmen, säger han mellan tuggorna på en räkmacka.

Vi har mött upp Gunnar Ringheim utanför Stortinget och snöflingorna virvlar i luften när vi promenerar till en lunchrestaurang i närheten. Som så ofta i Oslo är servitören svensk.
Gunnar Ringheim berättar att det var lite slumpartat hur invandring blev en profilfråga för Fremskrittspartiet.
– Vanligtvis brukar liberaler vara för öppna gränser och fri invandring, men ledande personer såg att invandring var något som engagerade många. Det blev en interndebatt där många motsatte sig den nya inriktningen.
Men sedan kom det så kallade ”Mustafa-brevet”.
I valrörelsens slutspurt 1987 lyfte Carl I Hagen fram ett brev från en ”Mohammad Mustafa” i Oslo som skrev att muslimer skulle ta över Norge genom att föda en massa barn och byta ut kyrkorna mot moskéer.
”Asylsökande försöker ta över vårt fädernesland”, sa Carl I Hagen till medierna.
Problemet var att brevet var uppdiktat.
Tidningen VG kunde snabbt bevisa att den Mohammed Mustafa som pekats ut i brevet inte alls hade skrivit det.
Saken hamnade till sist i domstol och slutade med en förlikning mellan Mustafa och Hagen.
Men det påverkade inte Fremskrittspartiet. De gjorde ett succéval.

I valet 2009 var Fremskrittspartiet som störst och mer än var femte väljare lade sin röst på partiet. I dag ligger de på 12-13 procent i opinionsmätningar. En anledning till att de backar är att de övriga partierna har tvingats utveckla sin politik i frågor som rör invandring. Det menar Eskil Pedersen, tidigare ordförande i Arbeiderpratiets ungdomsförbund (Auf). Han säger att det nog är svårare för socialdemokrater, med solidaritet som ledstjärna, att tala om krav på flyktingar, men att det är nödvändigt.
– Ett gammalt slagord som ofta används i de här sammanhangen idag är ”Gör din plikt, kräv din rätt”. Det tycker jag är ett bra socialdemokratiskt motto. Man måste bidra, men då har man också rättigheter.

Eskil Pedersen tycker att de svenska partiernas distansering till Sverigedemokraterna inte har fungerat.
– Människor i Sverige känner faktiskt en oro för integrationen och flyktingmottagandet. Svaret är inte att Sverigedemokraterna har rätt, men jag tror det är väldigt viktigt att de andra partierna bemöter den oron.

När Frp och Höyre bildade regering efter valet 2013 – bara 22 månader efter Anders Behring Breiviks massaker på 77 människor, varav de flesta unga socialdemokrater – blev många tagna på sängen.
Breivik hade tidigare varit medlem i Fremskrittspartiet. Med sina dåd på ön Utöya och med bomben i regeringskvarteret i Oslo ville han skada Arbeiderpartiet som han ansåg hade svikit Norge genom ”massimport av muslimer.
– Jag förstår mycket väl att många tyckte valresultatet var en enorm paradox, säger Eskil Pedersen.
Han var en av dem som lyckades undkomma Breiviks kulregn på Utöya. Som dåvarande ordförande i Auf fanns det inte en enda av de 69 personer som dödades på det socialdemokratiska ungdomslägret den 22 juli som han inte kände.

I dag arbetar Eskil Pedersen som presskommunikatör inom livsmedelsindustrin. Utanför hans arbetsplats i ett grått kontorsområde i Oslo står en stor bronsstaty i form av en gris.
– Jag lämnade ordförandeposten i Auf för två år sedan. Det hade varit en intensiv period, säger han.
Numera är han fritidspolitiker i Oslo kommun och jobbar ideellt som ordförande i Antirasistisk senter. I ett anonymt konferensrum försöker han förklara hur debatten i Norge lät inför förra valet.
– Det spelade in att statsminister Jens Stoltenberg valde att säga att Utöya var ett angrepp på demokratin – inte mot oss i partiet. I chocken efter det som hände kände man i Norge att det var viktigt att vi stod samman över partigränserna.
Jag har svårt att se att man i Sverige skulle vara så hänsynsfull och inte peka på den tidigare kopplingen mellan Breivik och Frp?
– Kanske var man för hänsynsfull, men det var valet vi gjorde. Det här är en känsligare debatt att föra i Norge än i Sverige.
Eskil Pedersen tar upp femårsminnet den 22 juli i år och den debatt om yttrandefrihet som då blossade upp i Norge.
– Jag menar att om man använder fakta subjektivt och generaliserar som Frp gör, så bidrar man till ett klimat där människor blir oroliga och osäkra. Men det har inte funnits något intresse bland opinionsbildare att diskutera debattklimatet och vem som har ansvar för det. Och vi som har velat diskutera detta har stämplats som att vi är emot yttrandefriheten.

Den 22 juli 2011 lever kvar hos norrmännen. I regeringskvarteret är byggnaden där Breivik parkerade sin skåpbil fortfarande inte renoverad. Säckväv hänger som ett sorgflor över hela fasaden som blåstes ut när den egentillverkade bomben briserade.
Politikerna har inte lyckats komma överens om de ska renovera eller bygga nytt, förklarar fotografen Espen Braata som jag har med mig.
Han jobbade på VG:s redaktion tvärs över gatan den dagen. Två minuter innan det smällde stod han på bottenvåningen och tog ut pengar. Hade han varit där några minuter senare skulle han varit täckt med glassplitter, om han kommit lindrigt undan.
– Jag tänker ofta på den dagen, säger Eskil Pedersen. Alltifrån årsmarkeringen till när någon av de som dog har födelsedag och det dyker upp på Facebook om de fortfarande har kvar sin profil där.
Men man förändras också, menar han.
– Jag tror att jag har blivit lite mer allvarlig och dyster. När det har skett terror i Bryssel, Paris eller Nice har jag blivit väldigt påverkad. Jag gråter.
Du säger att det förändrade dig, hur förändrade 22 juli det norska samhället?
– Tiotusenkronorsfrågan. Jag tror att det inte har förändrats så mycket, och det är en bra sak. Terrorister vill att deras dåd ska förändra samhällen i grunden, säger Eskil Pedersen.
På ett sätt är Norge sig likt, men på ett annat förändrat i grunden. Efter terrordådet på Utøya trodde många att utvecklingen skulle vändas, att högerpopulismen nu gått för långt och att samtalet skulle bli mer anständigt.
Så blev det inte – i stället heter finansministern Siv Jensen och Fremskrittspartiet står i begrepp att starta deportationerna.

Ledarskribent